Reserapport från Veteran-OL-VM 2017 i Auckland, Nya Zeeland

Varför åker man ända till Auckland, Nya Zeeland för att orientera? Ja, hade det bara varit orienteringen som lockat så hade man nog aldrig utsatt sig för en resa som innebär 25 plågsamma timmar i ett flygplan och med en tidsomställning som motsvarar en hel dag. Nej den här gången fanns det ytterligare en anledning att åka. Vi har nämligen en dotter som efter att ha jobbat och bott 3 år i Australien träffat en kille från Nya Zeeland och flyttat till Auckland där hon nu läser på universitetet. Av förklarliga skäl ses vi inte så ofta och det föll sig därför naturligt att slå två flugor i en smäll.

Resan till Nya Zeeland inleddes därför med 10 dagar med gratis logi hos min dotter och hennes sambo. Vi hann under dessa dagar åka runt och se det mesta av Nordön bl.a. Hobbiton där inspelningen av filmen ”Sagan om ringen” gjordes. När det började närma sig tävlingsdags flyttade jag dock in till ett mer centralt beläget hotell för att enklare få tillgång till det transportnät som krävdes för att snabbt kunna ta sig ut till respektive arena. 

Veteran-VM-OL och World Masters Games

Veteran-VM-OL arrangeras varje år men vart fjärde år sammanfaller det också med World Masters Games som kan jämföras med ett OS för motionärer. Förutom orientering så ingår ytterligare ett 20-tal idrotter däribland fotboll, bordtennis, tennis och cykel. World Masters Games i Auckland hade samlat ca 30000 deltagare varav 2000 orienterare. 500 av dessa var från någon av de nordiska länderna men även många deltagare från Nya Zeeland, Australien och Kina. Nästa World Masters Games går i Kansai, Japan 2021 för den som är sugen på ett äventyr utöver det vanliga. För övrigt avgörs nästa Veteran-OL-VM i Danmark 2018 med Köpenhamn som centralort. 

Centralorten

Auckland med 1,5 miljoner innevånare var alltså centralort för World Masters Games. En viktig anledning till att staden tilldelades arrangemanget var det väl utbyggda och fungerande transportnätet som var en förutsättning för att snabbt och säkert kunna förflytta sig mellan de olika arenorna, ibland med buss och ofta med tåg. Och till skillnad från Sverige gick tågen i tid. Mycket beroende på att transportnätet var stads- och kommunalägt, dvs. inte som i Sverige en lekstuga för entreprenörer. Alla deltagare i World Masters Games fick vid ackrediteringen ett transportpass som medgav fria resor med tåg och buss under en 2-veckorsperiod.

Vädret

I slutet av april råder senhöst i Nya Zeeland med dagstemperaturer runt 20°. Några veckor innan tävlingarna hade ett skyfall dragit in över Nordön med svåra översvämningar som följd. Men lagom till tävlingarna slog vädret om och visade sig från sin bästa sida ända fram till sista tävlingsdagen då ett lätt duggregn drog in på morgontimmarna men som upphörde precis inför start. 

Tävlingsprogram

Veteran-VM-OL är öppet för alla från och med 35 år. Klassindelningen är i 5-årsintervaller. Jag sprang M65 som också var den i särklass största klassen med ca 200 deltagare. Tävlingen omfattade en sprint i stadsmiljö och en långdistans i skogen. Sprinten inleddes med ett kval och beroende på placering i kvalet hamnade man i A-, B- eller C-final. Långdistansen hade två kval där den sammanlagda tiden avgjorde i vilken final man hamnade. Förutom dessa tävlingar hade man även arrangerat en träningssprint och en långdistansträning. Sammanlagt alltså 7 tävlingar på 8 dagar. Dagen innan långdistansfinalen var vilodag. Eftersom OL-tävlingarna var en del av World Masters Games var det många jippon och aktiviteter runt omkring i Auckland, bl.a. en pampig och påkostad invigning med OS-stuk och en storslagen avslutningsceremoni där stafettpinnen överlämnades till en delegation från Kansai i Japan som arrangerar World Masters Games om 4 år. 

Arenorna och terrängen

Sprintdistanserna (träningssprinten, kvalet och finalen) avgjordes alla inne på 3 olika universitetsområden där motortrafik var förbjuden. Långdistansen (träning, kval 1, kval 2 och final) var förlagd till ett stort skogsområde, Woodhill Forest, intill Stilla Havskusten 10 mil nordväst om Auckland. Sammanlagt alltså 7 olika arenor som skulle iordningställas under en 8-dsagarsperiod. Servicen på arenorna höll O-Ringenklass, möjligen var matutbudet något större. En skillnad dock, dusch ingick inte i konceptet.

Woodhill forest är ett gigantiskt sammanhängande skogsområde ca 5 km brett och 25 km långt alldeles intill Tasmanska havet (en del av Stilla havet) som skiljer Nya Zeeland från Australien. Området var från början en jättelik sandstrand med höga sanddyner. Men eftersom det i princip alltid blåser i sådana här områden förändrades terrängbilden konstant, vissa sanddyner blåste bort och nya bildades. I början av 1900-talet kom någon på att man skulle plantera tallar på området som skulle binda upp och skydda den lättflyktiga sanden. Resultatet drygt 100 år senare blev den fantastiska skog som nu var vårt tävlingsområde. Den som sprang Åhus-etappen under O-Ringen i Kristianstad kan få en föraning om hur det såg ut.

Underlaget var alltså sand och ovanpå låg ett ca 1 dm tjockt lager av hårt packad barr vilket gjorde löpningen till en fröjd. Inga löphindrande inslag i form av ris, grenar, vindfällen med mera förekom. Dessutom inte en sten på hela kartan. Inte heller några diken, bäckar eller andra vattendrag. Det som var markerat som grönområden på kartan var i terrängen en buske ca en halv meter hög. Inga problem att ta sig igenom bara man undvek de sylvassa gröna långsmala bladen som jag fick smaka på i sprinten när jag försökte gena. De få stigar som fanns var mycket svårupptäckta om man kom löpande in vinkelrätt. Dessutom gick det fortare att springa i terrängen i stället för på stigen eftersom stigarna ofta var så upptrampade att lagret av barr var bortslitet och man sjönk därför ner en bit i sanden. Majoriteten av alla kontrollpunkter var höjder, punkthöjder, sänkor, näsor och gropar. 

Startproceduren

Startproceduren var ett kapitel för sig och något av en kulturkrock för en motionär som aldrig sprungit annat än öppna banor. Eftersom tävlingen hade VM-status så gällde nämligen IOF:s tävlingsregler. Sålunda skulle man infinna sig vid starten senast 7 minuter innan tilldelad starttid. Då fick man gå in i en fålla kallad ”silence area” och från och med nu rådde total tystnad. När startklockan pep för nästa minut gick man in i fållan -6 minuter, 10 startande (5 damer och 5 herrar) varje minut. Där stod funktionärer och kontrollerade att man var vid rätt start och hade rätt starttid. Vid nästa pip gick man in i fållan -5 minuter. Nu kontrollerades att SI-pinnens nummer stämde överens med pinn-numret på nummerlappen. Därefter in i fålla ‑4 minuter. Här kontrollerades att pinnen var tömd. Pip igen och in i fålla -3 minuter. Här fick man plocka åt sig lösa kontrolldefinitioner. Efter nästa pip stegade vi in i fålla -2 minuter, den så kallade ”preparation zone”. Här fick man sista chansen att rätta till utrustningen, dvs. klädsel, glasögon, kompass, kontrolldefinitionen m.m. Därefter var det äntligen dags att kliva in i fållan -1 minut och ställa sig vid sin karta. Den som inte blivit nervös under hela denna vandring mellan fållorna måste haft nerver av stål. När det sista pipet ljöd på utsatt starttid ryckte man åt sig kartan och rusade mot startpunkten. Och det var ingen idé att försöka hänga på någon annan av de övriga 9 löparna. Alla hade olika förstakontroller.

Hela startproceduren skedde som sagt var under fullständig tystnad. Alla funktionärer vid start sade inte ett knyst under hela tiden och fick heller inte svara på eventuella frågor från tävlande. Dövstumhet måste ha varit en merit vid rekryteringen av funktionärer. Endast en gång var jag med om att tystnaden bröts. Det var vid finalen på långdistansen i den fålla där man fick plocka åt sig kontrolldefinitionen. H70-deltagaren framför mig (han var också svensk) vände sig om och frågade viskande vad tecknet ”upp-och-nervänt V” betydde. Här väcktes minnen till liv från min första O-Ringen i Sälen 2008. Där missade jag grovt en kontroll med det aktuella tecknet på definitionen. Då hade jag ingen aning om vad det betydde och visste alltså inte vad jag skulle leta efter. Efter många om och men hittade jag till slut kontrollen och efter målgång tog jag förstås reda på vad den betydde. Det var symbolen för fåra och det viskade jag tillbaka till mannen ifråga som nickade nöjt tillbaka. Trots vårt lågmälda tal kändes det nästan som att svära i kyrkan. 

Tävlingarna

För den intresserade kan alla banor och resultat (träning, sprint och långdistans) tankas ner på följande länk:
http://wmoc2017.com/results/

Jag sprang klass M65-1 i alla kval, C-finalen i sprint och B-finalen i långdistans.

Tävlandet inleddes med en träningssprint ”Sprint model” av traditionellt snitt inne på ett universitetsområde avlyst från trafik. Alla sprang samma bana. Den var lagom svår och nästan inga fällor alls där man kunde stängas in i återvändsgränder. Det här var också första gången jag fick testa den nyinköpta kompassen i skarpt läge. Svenska kompasser fungerar nämligen inte på södra halvklotet. Trots att banan var av nybörjarkaraktär gjorde jag några små missar. Efter målgång sprang jag banan en gång till men med några andra vägval och nu gick det av förklarliga skäl mycket bättre.

Om träningssprinten var lätt så var kvalet desto svårare. Byggnaderna stod mycket tätare och flera av sträckorna hade inbyggda fällor där man riskerade att fastna. Dessutom en massa trappor hit och dit som var svåra, för att inte säga omöjliga, att se vart de tog vägen. Detta gjorde att jag hela tiden satsade på säkra runt-om-vägval och sluttiden räckte därför bara till C-finalen.

I Sprintfinalen gick det desto bättre. Första halvan av banan gick igenom universitetsparken (Albert park) och där var det mycket lättorienterat och man kunde hålla hög fart. Därefter leddes man via en tunnel under en motorväg in bland byggnaderna på universitetsområdet och där blev det betydligt svårare. Löphastigheten reducerades nästan till hälften. Men trots alla fällor från banläggarens sida lyckades jag ganska bra med undantag av den tredje sista kontrollen. Där fick jag hjärnsläpp på väg till näst sista och vände tillbaka till den kontroll jag nyss varit vid. Där tappade jag någon minut men var ändå nöjd med loppet och 5:e platsen i C-finalen.

Dagen därpå var det långdistansträningen ”Long model” som gällde. Att ta sig till arenan ute i skogen var inte gjort i en handvändning. Först 20 minuters bussresa med lokaltrafiken från hotellet till centralstation. Därefter 1 timmes tågresa till en ändstation som låg halvvägs på väg till arenan. Där bytte vi till bussar som gick i skytteltrafik mellan stationen och arenan. Den resan tog också 1 timme. På långdistansträningen var det fri starttid mellan 11.00 och 14.00 så då hade man ingen tid att passa. Men till kvalet hade jag en tidig starttid och dessutom var det 1 km till start så då gällde det att komma iväg tidigt från hotellet.

Jag tog det ganska lugnt på långdistansträningen och försökte hitta en bra orienteringsteknik. Jag har ju tidigare berättat om terrängen och den intresserade kan ju också via länken ovan kolla träningsbanan. Den orienteringsteknik som passade mig bäst i det stundtals kuperade och detaljerade området var att helt enkelt strunta i kurvbilden mellan kontrollerna, köra noggrann kompass och samtidigt hålla reda på hur långt jag sprungit. När jag närmade mig kontrollringen övergick jag till att läsa kurvbilden och navigera mig mot kontrollpunkten. Det fungerade i 9 fall av 10. I några fall var kurvbilden inom ringen så detaljerad att man fick springa runt och leta någon minut innan man fick kontrollen. Det var i alla fall nyttigt för att inte säga helt nödvändigt att ha sprungit träningsbanan för att komma förberedd till kvaltävlingarna.

Dagen efter var det alltså första kvaltävlingen. Min plan var att ta det lugnt i början så att jag skulle få den rätta känslan i orienteringen. Det fungerade alldeles utmärkt och de 5 första kontrollerna spikade jag. Men på långsträckan mellan 5:e och 6:e kontrollen kom mitt enda misstag på banan. Jag skulle springa grovkompass mot nordost ca 500 meter och samtidigt hålla koll på ett antal stigar som jag korsade. Som jag berättat tidigare var stigarna ganska diffusa vilket medförde att jag missade "min" stig och hamnade i stället på en bred stig som låg ca 100 m norr om den stig som skulle leda mig in till kontrollen. Det misstaget kostade mig ca 15 minuter. Resten av kontrollerna gick dock som en dans.

På kval 2 dagen efter gjorde jag också ett stort misstag och nu redan på andra kontrollen, en sänka i ett område med komplicerad kurvbild. Jag blev lite lurad på kartans ekvidistans som var 2,5 m. Jag trodde den var 5 m och med tanke på att jag skulle passera 4 höjdkurvor på väg till sänkan så satte jag fart mot den högsta höjden som jag såg framför mig. Det var bara det att då passerade jag den höjd där kontrollen satt och så här i efterhand kan jag konstatera att jag måste ha passerat skärmen med endast några meter utan att ha sett den. I stället letade jag efter sänkan i höjdpartiet 50 m därifrån. Jag var så säker på att jag letade på rätt ställe att det kostade mig minst 20 minuter innan jag insåg mitt misstag. Den sänkan skulle jag vilja åka tillbaka och kolla på en gång till!

Alltnog, efter att tiderna från de båda kvalen summerats så klarade jag, trots mina missar, att gå till B-finalen. Men först en efterlängtad vilodag efter 6 lopp på lika många dagar.

Lördag 29 april och final i långdistansen. Jag skulle starta 10:57 och med tanke på hur lång restiden till träning och kval varit så räknade jag ut att det borde räcka om jag åkte med ett tåg som gick 07:10 från centralstationen. Då borde jag vara ute på arenan minst en timme innan start. Men där bedrog jag mig. Jag borde ha läst PM bättre för där framgick det att finalarenan låg i den nordligaste delen av Woodhill forest och dit var det 4 mil längre på smala och slingriga skogsvägar. Det var med nöd och näppe jag hann fram. Efter ett snabbt ombyte vid arenan rusade jag de 1000 metrarna till start. Precis när jag kommer fram till startfållan står tävlingsklockan över till min starttid minus 7 minuter. Det var alltså bara att hoppa in i ”silence area” och börja vandringen genom fållorna fram till den 7:e fållan och vänta på startpipet. Men det var de som hade det ännu svettigare. Håkan Lindberg t.ex. hade en ganska sen starttid och skulle dessutom passa bussen som gick från arenan direkt till flygplatsen. Håkan hade alltså en dead-line då han måste vara i mål oavsett om han tagit alla kontroller eller ej. Håkan klarade strapatserna med minsta möjliga marginal. Men hur roligt kan det vara att komma direkt från en tävling och sätta sig i ett flygplan?

För min del blev finalen min bästa tävling i veteran-OL. Jag gick rent genom hela banan dock med några säkra omvägar som kostade tid men jag är nöjd med min 40:e plats i B-finalen av 81 startande.

Som kuriosa kan nämnas att halvvägs på väg till start i sprint- och långdistansfinalen fick man en s.k. ”warm-up map” i A6-format. En kort bana på några 100 m med 4-5 kontroller i tävlingsliknande miljö för den som ville prova på. Ett kul moment som jag tror de flesta testade.

De tre veckorna på Nya Zeeland kan summeras som ett enda stort äventyr. OL-arrangemangen var otroligt välorganiserade och arrangörerna och funktionärerna gjorde allt för att man skulle känna sig välkommen. Efter målgång och utstämpling i finalen stod några av de ansvariga för OL-arrangemanget och tog alla (ca 2000) deltagare i hand och tackade för att man gjort den långa resan till Nya Zeeland och veteran-OL.

Vid pennan maj 2017 Lars Broström